Fagportal-forside       Hvilke vaksiner trenger jeg?       Prisliste       Kart og åpningstider      Publikumssider

 

"Reiseskrekklegen" Foto: Aftenposten Arash Nejad

"Jo mer jeg tenker på det, desto mer overbevist blir jeg om at alle liker fæle ting. Tenk bare på filmen "Jurassic Park" med bare planteetende dinosaurer, eller Kardemomme by uten røvere". (Lege Gunnar Hasle i et intervju med Aftenposten 9.3.07)

Det resemedisinske skräckkabinettet

Av Gunnar Hasle
Mer än 50 000 personer besökte denna webbplats under 2010!



Kvicksand, hajar och skorpioner är betydligt mer publikfriande än trista förmaningar om alkohol, trafikolyckor och HIV. Jag får många frågor som säkert har inspirerats av Tarzan-böckerna och filmer av typen Indiana Jones eller James Bond. Tropikmedicinen har gett romanförfattarna otaliga idéer om vad man kan råka ut för under tropiska förhållanden.

Detta är en förkortad version. Den norska versionen behandlar också kvicksand, edderkopper-spindlar, candirú, guinea-mask, pandemier, pirater och kannibaler. Ämnet ble presenterad som en poster, Poster number PO15.02, vid the 10th Conference of the International Society of Travel Medicine (CISTM10),Vancouver, Canada, May 20 - 24, 2007, och av Gunnar Hasle som inviterad talare vid the 3rd Northern European Conference on Travel Medicine (NECTM 2010), Hamburg May 26-29 2010.
Mer än 50 000 personer besökte denna webbplats under 2010!

Hajattacker

Typiskt hajbett. Hajen har tagit en stor bit av låret. Foto: Dr Kenneth W. Kizer

Det är fler som drunknar medan de är ute fiskar än på grund av hajattacker. Men hajattacker är betydligt mer spektakulära och det är dessutom ett ökande problem, se exempelvis webbplatsen för Florida Museum of Natural History.. Hajar attackerar vanligen inte människor. Precis som andra djur äter de det som de är vana vid, och hajar som har tagit människor blir oftast avlivade. Hajarter som kan angripa människor är vithaj, tigerhaj och tjurhaj (eller zambesihaj). Den sistnämnda kan simma flera kilometer uppför floder, och även i havet trivs de i närheten av flodmynningar. Vid en första attack brukar vithajen oftast bara ge sitt offer ett bett och sedan vänta i närheten. Därför överlever så många människor en hajattack. Hajen kanske biter av nyfikenhet (precis som när man släpper ned en plastbit i ett akvarium) eller också kanske den vill markera sitt revir. Men det kan även handla om att få sig ett skrovmål. De ovan nämnda hajarterna äter säl, och sälar är ju ungefär lika stora som människor. När de tar en säl, väntar de ofta tills djuret dör av det första bettet. Det finns berättelser som tydligt visar att hajar kan vänja sig vid människokött på menyn: Utanför Djävulsön, den beryktade franska fångkolonin utanför Guyana, begravde man de döda fångarna genom att kasta dem i havet. Då var hajarna på plats. Detta gjorde det naturligtvis svårt att fly från ön. När Danmark/Norge bedrev slavhandel på Afrikas västkust, i det som i dag är Ghana, hände det ofta att folk hoppade i havet under ombordlastningen. Den danska prästen Monrad beskrev hajarnas aktivitet omkring fartygen ”som i en karpdamm”.

De här bilderna visar jag inte bara för att ni ska kunna frossa i andras olycka. Jag hoppas att de får er att avstå från fridykning med hajar, vilket arrangeras på vissa platser, bland annat i Sydafrika. Man lockar till sig hajarna med slaktavfall och låter turisterna simma tillsammans med dem. Se till exempel Shark booking. Det faktum att det hittills har gått bra är ingen garanti för framtiden. Dessutom tror jag inte heller att det är 100 procent säkert att simma tillsammans med späckhuggare. De har självklart ingenting med hajar att göra, men de är också djur som är i stånd att slita en människa i stycken på några få sekunder.

Här måste jag nämna Rodney Fox, som var elitutövare i undervattensjakt och nästan dödades av en haj under en tävling. Han kämpar numera för att rädda hajar från utrotning.

Krokodiler

Den här bilden fotograferade jag av i akvariet i Hartbeespoort i Sydafrika. Okänd fotograf. GH.

Stol aldri på en trekvart tonns nilkrokodille som smiler. Foto: Gunnar Hasle

I Afrika dödas ca 1 000 människor om året av nil­krokodiler. Oftast är det personer ur den afrikanska lokal­befolk­ningen som drabbas, när de uppehåller sig i eller i närheten av en flod. Det händer sällan att västerländska turister dödas.

Australiensiska saltvattenkrokodiler är nära släktingar till nilkrokodilerna och lika farliga. Men de lever inte så nära inpå människor som nilkrokodilerna och orsakar därför sällan dödsfall. Det finns även farliga krokodiler i Indien och i Västindien. I Amazonas finns det farliga svarta kajmaner. Men det är bara nilkrokodilerna som orsakar ett betydande antal dödsfall bland människor.

De största exemplaren kan väga över 1 200 kg, och de kan simma i 30 km/h under vatten. De kan dessutom vara mycket snabba över korta sträckor på land. Att underskatta en krokodils snabbhet på land kan vara ödesdigert. Den kan snabbt vända sig om och slå våldsamt med svansen, så att man kastas omkull. Krokodiler kan snabbt hoppa upp ur vattnet med en halv kroppslängd och gripa tag i ett byte som står i vattenkanten eller sitter på en gren. De kan ligga stilla under vattnet i två timmar utan att andas, för att sedan explosivt kasta sig upp ur vattnet. De kan även låta sig driva med strömmen under vattnet de sista metrarna innan de slår till. För ett otränat öga kan de vara osynliga på bara 20–30 cm djup. En liten rörelse vid vattenytan, som när ett djur kommer för att dricka eller som när man sticker ned en hand eller fot i vattnet, kan utlösa en attack. Man måste alltid vara försiktig i områden med krokodiler, även vid små bäckar. I dem kan det finnas långt större krokodiler än man skulle kunna tro. Och när de väl har fått tag i sitt byte, drar de ned det under vattnet och rullar runt så att offret drunknar. Sedan sliter de bytet i stycken.

De ser tröga och slöa ut men kan plötsligt göra ett utfall. Jag upprepar: Underskatta aldrig krokodilens snabbhet på land.

Det är fascinerande att en djurart kan vara mer eller mindre oförändrad under 200 miljoner år. (Krokodilerna uppstod redan under Trias!) Det fanns krokodiler som åt dinosaurier. Förmågan att leva utan mat i upp till ett år, en otrolig kamouflageförmåga och en snabbhet som trotsar alla föreställningar har visat sig vara en lyckad kombination. Många vet förresten inte att krokodiler är väldigt kärleksfulla föräldrar. Äggen grävs ned, men honan vaktar dem ofta tills de kläcks. När de nykläckta ungarna måste flyttas, kan hon bära dem försiktigt i munnen.

Stora kattdjur

Pumaoffer. Kattedyr spiser bløtdelene, men ikke skjelettet. Foto: Dr. Ben Galloway: Jaguarer och pumor dödar ytterst sällan människor, även om de är fysiskt kapabla till det. Tigrar dödar 600–800 människor om året, lejon och leoparder ca 400 vardera. Det är tankeväckande. Vad skulle hända om en enda människa dödades av varg i Sverige? Då skulle nog de flesta svenskar tycka att varenda varg i hela Sverige borde skjutas. Men de stora kattdjuren vill vi gärna ha kvar. Vi känner till huskatternas sagolika snabbhet och smidighet. De stora kattdjuren är vackra och farliga och kan ljudlöst döda en människa innan han eller hon hinner släppa det de har för händer. Jag är fascinerad av indierna som lever nära inpå tigrarna och ändå anser att de här djuren har rätt att leva. Vi har mycket att lära av dem.

Klapp gjerne en gepard, men ikke en tiger! Foto: De Wildt Cheetah centre

Turister blir nästan aldrig dödade av stora kattdjur, den risken är liten. Det är lokalbefolkningen, som lever nära inpå naturen, som någon enstaka gång faller offer för dem. Utanför nationalparkerna är de vilda djuren oftast rädda för människor. När ett stort rovdjur börjar äta människor, avlivas det så snart som möjligt. I parkerna känner djuren dock ingen fruktan för människan, så där gäller det att hålla sig i bilen, på inhägnade platser eller tillsammans med en beväpnad parkvakt. Parkvakterna vet ofta var lejonen håller till och kan visa vägen så att man undgår att konfronteras med djuren. Ibland händer det att oskyddade människor som tar sig in i exempelvis Krugerparken (inte ”Krügerparken”!) dödas. Vissa tycker om att ta risker: Det årliga Kruger marathon är ett exempel på det. Ett bra tips om du vill delta i vanvettet är att hålla sig mitt i fältet. Lejonen attackerar hellre dem som sackar efter!

Hade Tarzan haft någon chans i en tvekamp mot ett lejon eller en leopard om han bara hade haft en kniv? Knappast. Man behöver minst ett spjut för att hålla djuret på avstånd. Men frågan är intressant, för vad ska man göra om ett stort rovdjur attackerar? Om det är ett djur som attackerar för att försvara sina ungar, kan det räcka med att fly eller eventuellt lägga sig ned på marken med ansiktet nedåt, samtidigt som man skyddar nacken med händerna. Om det är ett stort rovdjur som attackerar för att skaffa mat, hjälper det inte att spela död, eftersom de lika gärna äter kadaver. Då är den enda möjliga utvägen att försöka att kämpa emot: slå med det som man har för händer, kasta sten, försöka sticka fingrarna i ögonen på rovdjuret. I flera fall har lejon gett upp, särskilt om det är flera människor som attackerar lejonet. När det gäller lejonattacker ska man alltså absolut försöka hjälpa den som lejonet har gett sig på.

Varför är vi så fascinerade av lejon, krokodiler och, för all del, Tyrannosaurus rex? Dessa farliga djur finns att köpa som gosedjur åt små barn, och vi sjunger gärna barnvisor om dem. Visst är lejon vackra, men de är inte vackrare än till exempel antiloper. Det är det faktum att de är så farliga som fascinerar både barn och vuxna.

Vissa saker är särskilt svåra att förstå sig på: Det finns ett tempel i Thailand där tigrar och människor lever fredligt tillsammans. Ingen borde bli överraskad om någon av dessa tigrar en dag dödar en munk eller en turist.

Pirayor

Stilleben från regnskogen i Guyana. Piraya och machete i botten av kanoten. Kanske den bästa machobild jag har tagit. Foto: Gunnar Hasle

I James Bond-filmen ”Man lever bara två gånger” gör sig skurken kvitt dem han inte gillar genom att öppna en fallucka och släppa ned dem i en tank med pirayor. Offren dör på några få sekunder. Det här är en vanlig föreställning om vad som kan hända om man badar tillsammans med pirayor. Faktum är att de här fiskarna är ganska skygga i vilt tillstånd. De vågar sig oftast inte nära människor som badar. Då och då kommer det dock rapporter om badande som har blivit bitna av pirayor.

Jag rekommenderar en video på Youtube. En flock pirayor sägs kunna äta upp stora djur på några få minuter. Det finns 20 pirayaarter i Amazonfloden, men bara fyra av dem utgör någon potentiell fara för människor.

De stjäl gärna agn när man fiskar, så då och då får man dem på kroken. En gång provade jag att hålla fram en fingertjock pinne framför de knivskarpa tänderna, och den blev knipsad mitt itu. Piraya smakar ganska gott, men innehåller mycket ben.

Människan är farligare för pirayan än tvärtom. Detta gäller för de flesta farliga djur.

Det finns inga kända rapporter om att pirayor i akvarier skulle ha attackerat människor, men det sunda förnuftet manar en till försiktighet om man ska sköta ett akvarium med stora pirayor. Och det går inte att ha pirayor tillsammans med andra fiskarter i ett akvarium.

Pirayor är allätare och mycket aggressiva när det gäller mat, så det skulle nog vara fullt möjligt att, precis som i Bond-filmen, vänja dem vid att attackera människor.

Ormbett

Ringhals, Hemachatus haemachatus. Olifantskoop, Sør-Afrika. Foto: Gunnar Hasle

Kobrabitt i legg. Bløtdelene er fordøyd av enzymer i slangegiften. Foto: H.A. Reid. Fra Peters and Gilles: A colour atlas of tropical medicine. Wolfe medical publications ltd. 1977

Om man ska visa upp det värsta ur det rese­medicinska skräck­kabinettet, kan man inte förbigå ormarna. Vi är instinktivt rädda för ormar, något som delvis beror på religiösa före­ställ­ningar. Därför dödas utrotnings­hotade och fullständigt ofarliga ormar över hela världen. På en utflykt med fågelskådarklubben Pretoria Bird Ringing Club dök det upp en ”Stripe-bellied sand snake”, som är helt harmlös, och den dödades direkt. Och det av en grupp naturälskare. Senare på kvällen kom min dotter Susanna fram till mig och sa lugnt att det låg en orm vid ingången till det hus vi bodde i. Hon ville inte väcka uppseende av rädsla för att den här ormen också skulle dödas. Ingen av de närvarande kunde något om ormar, så jag fotograferade den omsorgsfullt för att kunna artbestämma den efteråt. Sedan bar vi bort den med hjälp av en ormkrok att lyfta ormar med. Jag blev ganska förskräckt när jag upptäckte att ormen var en ringhals, Hemachatus haemachatus. Det är en orm som kan spotta som en spottkobra, som tillhör samma familj. Räckvidden är ca två meter för en spottkobra, och jag stod väl en halv meter ifrån den för att få tillräckligt bra bilder.

Ormgiftet är sammansatt av många komponenter, vilka är till för att både döda och smälta bytet. Giftet från olika ormfamiljer innehåller olika verkningsmekanismer. Giftsnokar, till exempel ringhals och kobra, har ett gift som dödar vävnaderna lokalt (se bilden), medan huggormar har ett gift som ger inflammation i blodådrorna. De australiensiska giftormarna (som hör till de farligaste i världen) har i stället ett gift som skadar muskulaturen i hela kroppen. Det som anses vara bra första hjälpen i Australien eller vid ett huggormsbett (tryckbandage och stillhet/mitella) är inte nödvändigtvis bra akutvård vid kobrabett, eftersom risken är att de lokala reaktionerna blir mycket värre om giftet stannar på samma plats och inte späds ut i resten av kroppen.

Filariasis/Elefantiasis

Elefantsjuka: Lymfödem vid lymfatisk filariasis. Från Peters and Gilles: A colour atlas of tropical medicine. Wolfe medical publications ltd. 1977

När nygifta Thor Heyerdahl och hans hustru Liv reste till Fatu Hiva i Marquesas-arkipelagen hittade de ett paradis, med djungel, stränder och korallrev. De åt fisk, musslor, kokosnötter, fläsk och diverse frukter som polynesierna hade tagit med sig. De hittade, kort sagt, allt ett äventyrslystet ungt par kunde önska sig. Men Heyerdahl skrev i sina anteckningar att de infödda led av elefantsjukan.

Det finns flera typer av parasitsjukdomen filariasis som drabbar människan. En typ är lymfatisk filariasis som orsakar så kallad elefantsjuka. Den vuxna masken lever i lymfkärl och lymfkörtlar, särskilt i ljumsken, och hindrar lymfvätskan att cirkulera, så att den ansamlas i vävnaderna och ger lymfödem. I extrema fall, som på bilden, drabbas extremiteterna av en våldsam svullnad med förtjockning av huden. Då kallar man det elefantsjuka. Sjukdomen överförs via mygg (Aedes sp.). Diagnosen ställs genom att man påvisar så kallade mikrofilarier i blodet. Detta är de larver som myggan får i sig när den suger blod, och vilka sedan utvecklas vidare i myggan innan de överförs till en ny värd. Det finns mediciner som kan döda mikrofilarierna i blodet, så att man inte kan föra sjukdomen vidare, men det finns inga botemedel mot den vuxna masken. Masken lever i många år och lymfödemet går aldrig över.

Andra typer av filariasis är loiasis och flodblindhet. Den vuxna ögonmasken, Loa loa, stannar inte i en lymfknuta, utan vandrar runt i kroppen och ger olika lokala symtom. Mest dramatiskt är det när den passerar ögongloben och man ser en 3–4 cm lång mask som rör sig under bindhinnan. Resekliniken fick en förfrågan från en patient med sådana symtom, och jag sa att hon måste komma med en gång. Vid sådana tillfällen har man en chans att plocka ut masken direkt. Tyvärr hade den redan krupit vidare när hon kom fram. Men jag la en bloddroppe under mikroskopet, och där kryllade det av mikrofilarier.

Loiasis överförs av blindbromsar (Chrysops sp.), en sorts flugor som bits och slickar i sig blodet. Man har diskuterat om dessa även kan överföra hepatit B och HIV vid direkt, mekanisk överföring av blod, men det är inte bevisat, och utbredningen av hepatit B och HIV går att förklara utifrån de kända smittvägarna.

Det är alltså viktigt att man skyddar sig mot insektsbett så gott man kan när man befinner sig i tropikerna. Både när det gäller flodblindhet, loiasis och lymfatisk filariasis verkar det som att man måste utsättas för långvarig och kraftig exponering av smittbärande insekter för att sjukdomen ska överföras, även om en enda mask egentligen räcker för att få filariasis. Det tyder på att smittoöverföringen är ineffektiv. Risken för att en vanlig turist ska få filariasis är försvinnande liten. Men jag förstår att Heyerdahl var bekymrad, och rädslan för filariasis bidrog nog till att han och hans hustru gav upp projektet om att återvända till naturen.

Videre lesning

Les mer om farlige dyr på dette nettstedet og i Tidsskrift for den norske lægeforening.

Se også reisendes sikkehet og lureri.

Søk i dette nettstedet:

---

Viktig informasjon og forbehold